Att sköta håret på 1700-talet, särskilt om man tillhörde adeln eller det kungliga hovet, var en konstform i sig – en kombination av mode, status och socialt spel. Frisyrerna var inte bara en fråga om utseende utan också om makt och representation. Både män och kvinnor lade ner mycket tid, pengar och arbete på sina hårkreationer, och det var vanligt att professionella hårfrisörer, så kallade perukmakare och coiffeurer, stod för den dagliga skötseln. Du kan också använda löshår om du vill verka adlig.

Hos adeln och kungligheterna var det vanligt att man bar peruk snarare än sitt eget hår. För män var detta nästan ett krav i hovkretsar. Perukerna kunde vara stora, lockiga och pudrade, ofta vita eller ljusgrå. Pudringen gjordes med ett fint pulver – ibland av stärkelse, ibland av krossat ris – som ströddes på håret eller peruken för att ge en blek, elegant ton. Pudret kunde vara parfymerat med lavendel, ros eller jasmin för att dölja lukten av materialet, eftersom peruker ofta gjordes av djurhår eller människohår och kunde bli illaluktande med tiden.

För kvinnor utvecklades frisyrerna till rena konstverk under andra halvan av 1700-talet, särskilt under inflytande av franska hovet och Marie Antoinette. Kvinnorna bar enorma uppsättningar, där det egna håret först byggdes upp med kuddar, ståltrådsramar och löshår. Sedan pudrades, flätades och dekorerades det med band, fjädrar, pärlor och till och med små miniatyrföremål som skepp, blommor eller symboler för aktuella händelser. För att få volym användes pomada – en fet, vaxliknande blandning av fett och parfym – som höll ihop håret och gav glans.

Att vårda dessa frisyrer var inte enkelt. Tvätt var sällsynt eftersom vatten kunde förstöra både peruker och pomada. I stället fräschade man upp frisyren med parfym och ny pudring. Hårbotten kunde klia, och löss var ett ständigt problem, särskilt när man bar samma frisyr i flera dagar. För detta användes ibland särskilda kammar eller små redskap för att hålla håret luftigt.

En adlig person hade ofta en egen frisör som kom varje morgon för att arrangera håret, och det kunde ta timmar. Frisyrens form och höjd varierade med modet – ju högre, desto finare under vissa perioder. För kungligheter, som Ludvig XVI eller drottning Marie Antoinette, var hårmodet nästan ett politiskt uttryck: det signalerade rikedom, inflytande och förmågan att följa de senaste trenderna från Versailles.

Då kan man säga att hårvård på 1700-talet bland de högre stånden handlade mycket mer om ceremoni, symbolik och hantverk än om hygien. Håret var en statussymbol, en del av den sociala rustningen – lika viktig som klänningen, peruken eller kronan.